September 2014
Tråkigt! En del som kommenterat hos mig kan inte jag kommentera hos!
Ragnvi
Jaa du fina vän...det har runnit mycket vatten under broarna sen du bloggade senast...både sorgsna och trevliga, nu hoppas vi att det trevliga ska överväga framöver, jättekram till dig, goa du!
Hej Ragnvi!
Mänga varma kramar till er allihop och jag tänker på er och Ditte! <3
Hälsa Ingemar och gratta till jobbet, jättekul tycker jag!
Gullungen Max blir bara större och större. Jag ser i dina underbara foton att han och Ingemar verkligen funnit varandra och är bästa kompisar, det värmer i hjärtat att se. Åh det som han sade till Ingemar för ett tag sedan om Ditte, så klok och underbar liten kille, jag grät när jag läste.
Kramar igen till er allihop!
Vänliga hälsningar
Andreas
Åh, vad roligt att se att du är tillbaks! Förstår så väl att du saknar Ditte.
Vad stor Max har blivit!? Hur gick det till! :)
Kram!!
Hej på dej! :-)
Så roligt att se ett blogginlägg igen från dej - även om det till viss del är ett sorgligt inlägg... Förstår att Ditte har lämnat ett enormt tomrum efter sej. :-(
Desto trevligare med makens jobb - härligt!!!
Och goa Maxen bara växer och växer! :-)
Ha det gott!!!
Usch måste vara jättestort efter Ditte saknaden går nog aldrig över, vas roligt att maken fått besked om fast jobb, å godaste Max vilken härlig kille, kramen
Skrev fel adress såg jag
Igen skrev jag fel men nu är det rätt
Att mista, att veta att man aldrig ses mer, att veta eller inte veta hur de har de - de som dött, gör oss ledsamma o sorgsna. Lilla Ditte, förstår du saknar henna,jag behöver bara blunda o tänka om mina tjejer försvann - uch läskiga tanke, men en dag händer de, så är de i livet, en dag slår döden till för oss alla. Inte en enda varelse undgår den.
Kul ändå att se ett inlägg från dig igen. Jag tycker de är lite tråkigt att de flesta redigt gamla bloggvänner (nu snackar jag inte ålder på person..hihi) inte längre bloggar. Hoppas få se lite inlägg från dig då och då igen.
kramiz
Hej hjärtat!
Kan inte föreställa mig den sorg och saknad och tomrum som du känner efter din fyrbenta vän! Krullpojken är med mig varje dag, det är 4 år sedan han gick bort. Hans urna står på tv bänken. Familj och vänner försöker få mig att begrava den. Deras argument " hur ska han kunna få frid "... Pratar också med honom varje dag. Nu har jag, sedan två år tillbaka ett nytt lyckopiller!
// Kram
